Handke visar brist om omdöme i sanningsfrågan

  • av

Aleksander Motturi

Om det nu inte räcker med allt annat som sagts för att visa hur Akademiens kris fördjupats genom årets Nobelpris i litteratur, skulle man kunna vända Peter Handke mot honom själv. I ”Berättelse om ett liv”, som med all rätt hyllas som ett mästerverk, har författaren onekligen gjort skarpa iakttagelser om vad skrivandet gör av fakta, hur våldet är inneboende i skrivprocessen.

I denna lyriska essä där Handke på ett kusligt gripande sätt skildrar sin mors självmord, kan vi läsa att ”faran med abstraktioner och formuleringar” är att de kan ”göra sig självständiga”. Detta innebär att abstraktionerna ”glömmer den person” som de har utgått från. Det liv som de skildrar blir bara en förevändning i en sorts ”litteraturritual” som består av en kedjereaktion av vändningar och meningar som kan liknas med ”bilder i en dröm”.

Skrivandets inneboende faror – att ett individuellt liv kan ”försvinna” in i ”poetiska meningar” – drar ut på skrivandet, fördröjer det, eftersom författaren (”jag” skriver Handke) ”med varje mening är rädd att råka ur jämvikt”.

Hur skildrar man sin mor som begått självmord utan att döda henne en gång till? är tillspetsat den fråga som upptar Handke i ”Berättelse om ett liv”.

Det långsamma gestaltningsarbete som författaren ägnar sig åt – oavsett om de är i romaner eller essäer, autofiktiva eller uppdiktade – står alltid inför risken att göra våld, förvandla liv till ”slutgiltigt inkapslade insekter”.

I skrivkonsten är strävan efter jämvikt ett självändamål. Rädslan att förlora balansen, att förenkla, reducera, förneka vad som hör till kärnan, är en del av vår ofrånkomliga börda, och den blir inte mindre betungande när vi skriver om saker i vår absoluta närhet, saker som utgör livsglöd och trauman.

Hur skildrar man sin mor som begått självmord utan att döda henne en gång till? är tillspetsat den fråga som upptar Handke i ”Berättelse om ett liv”. Rädslan gäller, skriver Handke, ”varje litterär sysselsättning, men särskilt i detta fall, där fakta är så överväldigande, att det knappast finns något att föreställa sig”.

Om Handke hade tillämpat denna insikt, som han gör när han skriver om sin mor, också i Bosnienkriget (där fakta var överväldigande) skulle han inte kunna göra sig skyldig till den förvanskning av sanningen som för omvärlden än idag ter sig obegriplig. Det är som om Handke låtit pendelrörelsen, i sin strävan efter rättvisa genom ett dialektiskt sonderande av perspektiv, haka fast i ett ytterlighetsläge, en extrem, som resulterar i obalans, brist på jämvikt, en underlåtelse att se det väsentliga.

Denna brist på omdöme i sanningsfrågan fångar den tyskspråkige författaren Saša Stanišić, som själv var tonåring när han flydde från Bosnien, väl när han under bokmässan i Frankfurt tog emot Tysklands viktigaste litteraturpris, Deutscher Buchpreis: ”Jag hade turen att undkomma det som Peter Handke inte lyckas skriva om i sina texter.”

Genom att stirra sig blind på vissa aspekter av krigets förvecklingar, försummas de offer för folkmord som Milošević stod anklagad för och flera av hans allierade dömdes för.

Det pris en författare måste vara redo att betala för att ge perspektiv åt krigsförbrytelser tycks uppfattas som högt av Akademien, men är naturligtvis ingenting i jämförelse med det pris som offer för brott mot mänskligheten fått betala. Medan den känsla av frihet som Handke vittnade om att han upplevde när han blev uppringd av Anders Olsson blev kortvarig, varar skuld för brott mot mänskligheten för evigt.

Uttalandet kommer dock förvirrande nog samma år som han håller sitt begravningstal för Milošević.

Nobelpristagaren svär nu att aldrig vilja prata med journalister eftersom de inte läst hans böcker utan bara är intresserade av reaktioner. En kritik av klickjournalistikens sensationslystnad kan man knappast klandra honom för, men under ytan utspelar sig, av allt att döma, en gnagande självinsikt hos Handke om att han kanske inte längre var den författare som skrev knivskarpa romaner när han gick vilse i frågan om folkmordet, och som han tio år senare tog avstånd från: ”Jag upprepar, i raseri, jag upprepar fylld av vrede mot de serbiska förbrytarna, kommendanterna, planläggarna: Srebrenica är den värsta ’förbrytelsen mot mänskligheten’ som har begåtts i Europa efter Andra världskriget” (Süddeutsche Zeitung 1/6 2006).

Uttalandet kommer dock förvirrande nog samma år som han håller sitt begravningstal för Milošević: ”Jag vet inte sanningen. Men jag ser. Jag lyssnar. Jag känner. Jag minns. Det är därför jag är här idag, nära Jugoslavien, nära Serbien, nära Slobodan Milošević.”

Så om det är Minervas uggla som lyfter i skymningen eller läpparnas bekännelse tvistar de lärde.

Däremot förefaller det mig klart att Handke hade kommit till insikten långt tidigare om han varit trogen den poetik som genomsyrar hans mästerverk ”Berättelse om ett liv”. Där skriver han: ”I början utgick jag därför från fakta och sökte formuleringar för dem. Sedan märkte jag att jag under sökandet av formuleringar redan avlägsnade mig från fakta. Nu utgick jag från de formuleringar som redan stod till förfogande, samhällets gemensamma språkbestånd istället för från fakta och sorterade dessutom ur min mors liv ut de händelser som redan var förutsedda i dessa formler.”

Men det är just denna underlåtelse som Handke gör sig skyldig till när han skildrar kriget.

Om Handke tagit sig an uppgiften att göra den partikulära massakern rättvisa, bortom språkets allmänna formelförråd, det språkbestånd som lät sig tillgängliggöras i det offentliga samtalet på ena sidan av floden men inte på den andra, så skulle han kunnat jämföra dessa för att sedan ta itu med vad han själv beskriver som den egentliga skrivprocessen och undersöka var likheter och skillnader uppstår.

Men det är just denna underlåtelse som Handke gör sig skyldig till när han skildrar kriget. Misslyckandet ligger till grund för Stanišić kommentar: ”Det är konstigt, tycker jag, att man tillrättalägger verkligheten – då man hävdar att man söker rättvisa för någon – på ett sådant sätt att bara en lögn kvarstår. Det ska litteraturen inte ägna sig åt.”