Ljudet

  • av

Aleksander Motturi

Ljudet är egentligen inte ohörbart, utan påminner mer om ett avlägset fläktljud, ett kylskåps dova brummande, som man lägger märke till först när apparaturen stängs av.    Det är genom tystnaden som uppstår efteråt som man minns hur det lät.                      

Så man hör det inte i realtid, utan återskapar det bara i minnet när det plötsligt har försvunnit. Men från detta ljud är det inte längre möjligt att isolera sig. Inte heller försvinner det, ens i intervaller. Den tiden är sedan länge förbi. Ljudet är konstant, det tränger igenom allt, från alla håll och kanter; ingen kommer längre ihåg, och kan följaktligen inte heller beskriva, tystnaden som föregick dess systematiska intrång i världen.                        

De cybernetiska organismer, som utgör ljudets primära källa, har sedan länge smugit sig in över det akustiska landskapet. Som ett genomskinligt gastäcke, helt utan igenkännbara förskjutningar i sin täthet eller räckvidd, täcker ljudvågorna territoriet för det mänskligt hörbara. Inte ens de minst befolkade platserna i världen märker av anomalier i deras karaktär; ett och samma släpiga brummande pågår hela tiden, överallt, utan avbrott.                

Organismerna uppenbarar sig inte sällan i skepnader av leddjur, nanoteknologiskt manipulerade insekter. De ­svävar ovanför fälten, i städerna, på gatorna, utanför våra bostadsområden, i våra bilar, sjukhus, tunnelbanor och arbetsrum; de följer oss på flygen, de väntar oss på tillflyktsorter, ja de har spridit sig överallt i troposfären, inte minst söker de sig till våra sängkammare; källarhålor och fängelser behöver vi inte ens nämna. Även om de inte ger sig till känna på någon av dessa platser, utan smälter in i den lokala insektsfaunan, så är de där, allestädes närvarande, utsända av tredje generationens xks-robotar som oavbrutet genomsöker och analyserar den globala datatrafiken.                  

Vissa av dem tar sig fram till fots, andra är flygfän, åter andra rör sig inte. De bara är där på sina utstakade platser för att övervaka oss, också när vi minst anar det.                  Lyssna! Hör ni inte de avlägsna, lite suddiga basfrekevenserna? Nej.                                    

Ljudet är konstant, det pågår utan minsta avbrott. Det är just det som gör det så svårt att upptäcka. Tystnaden är en chimär.          

Hör ni inte det?        

Nej, ljudrummet är redan kontaminerat av deras övervakningsteknologier, av nanotechinsekterna. ​​ ​​

paranoian​​

Sedan det där telefonsamtalet. Mystiskt. Ingen säljare, utan hemligt, dolt nummer, inte ens ett litet meddelande fanns i min röstbrevlåda. Nej, de la på precis innan pipet, så man fick inte ens höra deras frätande andetag. De ville förstås inte lämna några spår efter sig så att jag i en avlägsen – sannolikt inexistent – framtid skulle kunna bevisa att de var ute efter att provocera mig till uttalanden som jag egentligen inte står för. De skulle knappast bara kolla hur jag reagerade, det var inte för att se om jag var på plats i min lägenhet, för det visste de förstås redan; de ringde för att tvinga fram en reaktion, mitt kroppspråk är trots allt inte krypterat. Nervositeten skulle ju avläsas, dokumenteras, arkiveras, tillsammans med den lagrade datatrafiken.                                            De satt i någon avlägsen ökenbas och tryckte, men jag lät signalerna gå fram, låtsades som jag inte hörde någonting, ville inte att de, genom sina utsända cyborginsekter, skulle kunna se mig rota med handen i min annorack, eller göra något annat som skulle kunna tolkas som att jag fattat ett övervägt beslut om att inte svara. Så jag satt blick stilla, rörde mig inte ur fläcken, och ja, jag njöt faktiskt av blotta insikten att de inte kunde anteckna någon reaktion från min sida.                        

Det dröjde inte länge innan de ringde igen. Men samma sak då – svarade inte. Jag svarar inte i telefon, absolut inte på okända nummer och om sanningen ska fram så svarar jag knappt i telefon överhuvudtaget. Det är antagligen just det som gjort dem så misstänksamma, det faktum att det inte finns något digitalt fingeravtryck på mig; det är mitt enda misstag, jag borde ha gett dem chansen att åtminstone finna ett litet spår efter mig, ett harmlöst elektroniskt vykort eller något i den stilen, men jag har varit alldeles för konsekvent i att undvika alla sociala flöden och moln på nätet; jag har inte ens haft någon uppkoppling här de senaste tio åren, och det är ytterst sällan som jag går in via offentliga stationer, så de har verkligen inga arkiverade metadata att analysera.          

De gör verkligen allt för att provocera mig till att slå på datorn igen, visa aktivitet, närvaro, digitalisera mina känslor och tankar. Häromkvällen ringde de mig från min mors nummer, det kan inte varit hon, hon ringer aldrig, inget problem med den saken men hon är . . .  skit samma, alltså, om man ser saken ur ett helhetsperspektiv så är det ju uppenbart att de försöker koppla in sig via hennes telefon. De vill verkligen få mig att lyfta luren, att tala ut, säga någonting som de sedan skulle kunna använda. Den här gången lämnades ett meddelande i min röstbrevlåda. Det är en vidrig metod, de hade kapat hennes röst med hjälp av någon ny röstimiteringsteknik, men jag lät mig inte luras av hennes ömkliga vädjanden om att jag skulle höra av mig, att hon insjuknat hastigt, att hon var mycket orolig, för jag visste mycket väl vilka det var som talade till mig. Hon lät verkligen orolig så att jag under ett svagt ögonblick höll på att ringa tillbaka.                                      

Värst av allt är emellertid agenternas rent fysiska uppenbarelse. Då, när de framträder som människokroppar i ens närhet, råder det ju inga tvivel om saken: vi är övervakade på riktigt, av riktiga människor. De där blickarna tillhör inte bara sådana där automatiserade xkeyscore-robotar som processar metadata, utan det finns ett beslut, fattat av ett subjekt, ett medvetande, i vars jag-vet-inte-vad-det-är-för-sjuka-totalitära-intressen det ligger att övervaka oss; kanske är det så enkelt att de har resurser och bara behöver få tiden att gå. Jag vet inte hur jag ska förklara det annars. Det är ju inte vi som utgör ett hot mot säkerheten, det är de själva. För vems säkerhet talar vi inte om egentligen? Det är uppebarligen inte vår, utan deras och också den utgör de själva ett hot mot, i förläningen kommer de att straffas för sina övergrepp på den privata sfären, och det vet de mycket väl om, och det är ju också därför övervakningen eskalerar, rikets säkerhet är dock ingen annan än deras säkerhet.    

 Jag känner det i kroppen, innan, när de smyger sig på mig med det där kyliga otäcka ljudet som massan inte kommer att kunna identifiera förrän den dagen det upphör, när de får möta den autentiska tystnaden på nytt, eller kanske för första gången överhuvudtaget i livet.    

I början försökte jag ignorera dem, men till ett alldeles för högt pris, som jag fick betala på nätterna, när de hemsökte mig i sömnen, i mardrömmarna, fast där svävade de fram långsamt som stora såpbubblor över ett rullband, ett sånt som fanns för att transportera varor på mitt gamla jobb, på cateringen, där jag placerade frukt i matboxarna som bars fram på blå plastbrickor. De stora såpbubblorna stirrade, utan att blinka, på mig medan jag fyllde pappkartonger med frukt avsedda för flygplansresenärer. Jag försökte utföra mina arbetsuppgifter men de iakttog mig på ett sätt som fick mig att känna mig som en, ja, det hade i och för sig inte varit så svårt att preparera måltiden med ricin eller något annat dödligt gift, om jag hade velat gå så långt, men grejen är att sådana tankar skulle jag inte ens kommit att tänka, om det inte vore för de där gigantiska bubblorna som iakttog mig. Det slutade alltid med att jag injicerade en giftdos i frukterna och sedan såg ett barn, en flicka i femårsåldern, gå ombord på planet med sin unga mamma. De slog sig ner bredvid mig i kabinen där jag plötsligt befann mig. Flickan log mot mig när hon fick en persika av flygvärdinnan. Mamman också. Kysste flickan sen på huvudet. Jag såg henne aldrig äta frukten, utan vaknade, kallsvettig till det konstanta ljudet av övervakningens obevekliga nanotechinsekter.​​ ​​

reportage – ii ​​

Insekternas fysiska närvaro började göra sig gällande kort efter att jag hade tejpat för det där kamerahålet högst upp på datorskärmen, den minimala optiken som de ignoranta massorna tror är avstängd när man inte själv aktiverar den. Först stirrade jag rakt in i miniatyrögat, liksom mätte min blick med det, men den kraftmätningen förblev förstås obesvarad. Så jag fäste en bit silvertejp för hålet, två remsor för säkerhets skull och jag lät dem löpa över hela marginalen så att bara det väsentliga på skärmen framträdde. Jag hann knappt gnugga fast tejpen med tummen innan en misstänkt insekt, en pärlemorskimrande skalbagge, uppenbarade sig utanför mitt fönster.            

Alltså jag pratar inte om den typen av förarlösa drönare som de har för att jaga kriminella ligor som drar runt i galleriorna. Inte heller sådana där färggranna aluminiumprylar med inbyggda propellrar och actionkamera. Visst det finns några ungdomar på gården som fortfarande leker med quadrakopters kallas det, eller de låtsas att det leker med dem, för jag misstänker faktiskt att de langar droger; nej det var inte några klumpiga retroleksaker i plast som svävade utanför mitt fönster, det kan jag svära på, jag bor högst upp, den här var annorlunda.                      

 Lyssna.        

Tyst.            

Det är som ett ställningskrig. Vi måste övervaka övervakarna om vi inte ska bli övervakade själva, vi måste döma domarna, stifta lagar för lagstiftarna. Vi måste organisera oss på ett sätt som inte gör oss till lättfångade potentiella terroristnoder i något av alla de sociogram som de tecknar över oss, vanliga människor med alla möjliga sorters åsikter och besvär. Hela tiden torterar de oss med sina registreringsmekanismer. De kommer oss in på bara kroppen, till och med innanför vårt blodomlopp, med sitt konstant svävande halvautomatiska övervakningsmaskineri, alla upprepade inspelningar, register, lagringar, och vi gör ingenting. Vi bara låter det ske. Nej värre än så. Vi har blivit deras medhjälpare. Vi är deras huvudsakliga arkivarier och hantlangare. De står för automatiken och vi för manskapet, arbetskraften. Vi inte bara överöser dem med just den information som de behöver, utan vi ordnar den också på det sätt som de önskar. Vi identifierar till och med personporträtten i våra album med namn, plats, datum.      

Jag förstår inte hur människor tänker. Ingen motsätter sig systemet längre. Det har gått för långt nu. Inte ens liberalerna som tidigare försvarade rätten till integritet bryr sig längre om respekten för den privata sfären. För det är klart, nu kommer man in på hemligas område utan att behöva göra sig skyldig till intrång, det finns inga murar, inga brandväggar, ingenting som skyddar ens de rikaste och mäktigaste människorna från att få sina mest intima stunder exploaterade.                                    

På ett eller annat sätt har vi lämnat spår efter oss som kan rekonstrueras till handlingar i en kompliex livsvärld på samma sätt som paleontologerna kunde återskapa dinosaurierna av några benknotor som grävts fram ur marken.        

 Det räcker att vi äger ett betalkort så är våra liv, allt vi äter, dricker, besöker tillgängligt för dem, allt vi inhandlar, vad för leksaker våra barn har, vilka fotkrämer vi smörjer oss med, vilka mediciner vi knaprar på.                

Vi utövar våra rättigheter och plötsligt är vi innästlade i suveränens nät av förgreningar som identifierar oss var vi än befinner oss. Vi åtnjuter våra friheter och då mer än någonsin förser vi dem med just de uppgifter om oss själva som de samlar i sina databanker. Och för det som inte är tillgängligt den vägen, genom datalagring, har de ju sina nanoteknologiska drönarinsekter.                  

Lyssna!        

Nej.                       ​

​Värst av allt är väl alla som slänger sig med ordspråket att den som intet har att dölja, intet har att frukta. För det är ju just de som skapar underlag för agenterna att manipulera de digitala fingeravtrycken, de som inte tycker det är så farligt med lite signalspaning, som om det bara var det det handlade om, för Guds skull, de kan ju göra allt. Du kan lika väl klä av dig naken, skriva ut alla dina ondaste tankar, basunera ut oförlåtliga synder, som du redan ångrat, för allt och alla, du har ändå inga hemligheter. Begreppet har förlorat sin mening. Det är som om vår tid gjort avkall på idén att människan är en själslig varelse som kan glömma, förlåta och göra handlingar ogjorda. Men nej det finns inga sådana möjligheter längre, de söker inte bara upp dig i nuet, de rotar i ditt förflutna, de reser i tiden och hittar vad de behöver för att skrämma dig till tystnad, lydnad, underkastelse.