Aleksander Motturi
SvD 2013-06-07
Det är något otäckt med den massiva fascinationen för Slavoj Žižek som på senare tid fyllt salonger världen över med applåderande publikmassor. Själv har Žižek blivit alltmer besvärad av reaktionen på hans ideologikritiskt orienterade analyser av samtidsfenomen. Vid upprepade tillfällen har han bemött sina fans med att själv sluta upp i de stående ovationerna för att i nästa sekund dra en anekdot om skillnaden mellan hur en stalinistisk och en fascistisk ledare porträtteras i gamla dokumentärer:
Medan fascisten nöjer sig med att acceptera folkets jubel, brukar stalinisten sälla sig till beundrarna och själv applådera. Sentensen i denna anekdot är förstås att det inte handlar om mig, stalinisten, jag är bara ett verktyg som tjänar historiens lag.
När Žižek själv stämmer in i de applåder som följer på hans föreläsningar är det inte för att han ser sitt tänkande som något som tjänar en högre historisk nödvändighet, utan blott för att få en anledning att återberätta anekdoten och på så vis påminna om att vi befinner oss på minerad mark.
Det går inte att förneka att det finns drag av performancekonst i hans framträdanden (vilket gjort att många avfärdat honom som en kulturkritikens Elvis Presley eller en filosofins Borat), men dessa är att betrakta som filosofiskt nödvändiga eftersom andra hållningar mals in i liberalismens kvarn. Det är just förmågan att finna nya ingångar i begrepp som lider av en knastertorr och begärslös akademisk rundgång som gjort honom så omsusad också utanför akademin. Hos Žižek finner vi en uppdaterad marxistisk kritik av den apokalyps som vi befinner oss i: miljökatastrofer, marknadsfundamentalismen, de socioetiska konsekvenserna av teknikutvecklingen och upprättandet av nya former av apartheid.
Slavoj Žižek är född 1949 i Sloveniens huvudstad Ljubljana där han började sin karriär under Titos kommunistiska diktatur. Han fick en tjänst på universitetet 1971 men sparkades ut efter att ha skrivit en magisteruppsats om fransk strukturalism. Enligt biografierna förlorade han anställningen därför att han inte stod partilinjen nära nog, därför att han var för”omarxistisk”. Efter en kort sejour som presidentkandidat för det liberaldemokratiska partiet i det första slovenska valet 1990 har han oavbrutet ägnat sig åt filosofi. Totalt omfattar hans bibliografi ett sextiotal verk. Och i fjol kom filmen ”The pervert’s guide to ideology” samt två nya böcker.
I det monumentala verket Less than nothing. Hegel and the shadow of dialectical materialism (Verso) utvecklar Žižek tankar som han arbetat med sedan kalla krigets slut. Psykoanalysen såväl som den hegelianska dialektiken uppstår i nya oväntade gestalter när man läser Hegel genom Lacan och vice versa. Žižek tillmäter därför den senare lika stor betydelse som Hegel. Detta dels för att Lacan avslöjat grundvalarna för det kapitalistiska samhällets illusioner, men också för insikten att vi är ”dömda till herravälde” eftersom ”Herren är den symboliska ordningens konstitutiva ingrediens”, vilket innebär att ”varje försök att undandra sig herravälde blott genererar nya figurer av Herren”. Uppgiften är därför att formulera ett utrymme för en revolt som inte kan infångas av en eller annan form av ”herre-diskurs”.
I den andra boken, De farliga drömmarnas år (övers: Oskar Söderlind, Gustav Strandberg och Lennart Räterlinck; Tankekraft Förlag), kommenterar Žižek en rad händelser som inträffade under 2011. Detta var det farliga drömmandets år i en dubbel bemärkelse. Dels hade vi att göra med de emancipatoriska drömmar som mynnade ut i protester under den arabiska våren, Occupy Wall Street, protester i London etcetera. Dels upplevde vi destruktiva drömmar hos högerpopulister och Breviks massaker på Utøya. Vid sidan av essäer om dessa drömmar innehåller ”De farliga drömmarnas år” bland annat anmärkningar om hur tv-serien ”The wire” belyser den komplicerade frågan om hur man bekämpar systemet utan att bidra till att förstärka det.
Fenomenet Žižeks attraktionskraft kan inte bara förklaras med hans spektakulära förmåga att röra sig mellan filosofins klassiker och populärkulturella fenomen. Till saken hör hans radikala syn på det postpolitiska eländet. Huvudprojektet är – beroende på om man föredrar en psykoanalytisk eller marxistisk ingång – antingen att utveckla konsekvenserna av idén om att den store Andre inte finns, eller att driva en ideologikritisk analys av den liberala kapitalismens hegemoni till sin udd. Lösningen återfinns i ett försvar av kommunismens idé, som formuleras genom en upplösning av den store Andre på en och samma gång som en universalistisk lag utformas i namn av det gemensamma.
Bland samtida tänkare hör Alain Badiou till dem som Žižek för ett återkommande kritiskt samtal med. Filosofins uppgift är inte att bidra till att ge den kommunistiska hypotesen en ny existensform i form av ett positivt program; detta vore, skriver han i” Först som tragedi, sedan som fars” (2009), ”att återuppväcka den ’etiska socialismens’ spöke.” Icke desto mindre står filosofin inför uppgiften att rikta in sig på en rad sociala motsättningar som genererar behovet av kommunism.
Det är ingen nyhet att kommunismens katastrofala misslyckande har resulterat i ett tillstånd där den liberaldemokratiska kapitalismen framstår som den slutgiltiga formeln för det bästa av möjliga samhällen. Det enda som återstår, enligt dem som tillägnat sig idén om ”historiens slut”, är att göra samhället lite mer rättvist, tolerant etcetera. Postmodernismens och alla andra försök att motarbeta den ekonomiska, ekologiska och framför allt politiska kris som vi ser i dag har misslyckats.I stället för det liberala talet om tolerans och erkännande av den Andre måste vi enligt Žižek återvända till att studera de sociala motsättningarna. Marx relevans i dag består just i att han inte ser kommunismen som ett ideal, utan som en rörelse som reagerar på sociala missförhållanden. Frågan blir följaktligen vilka dessa motsättningar är? Och hur de ska formuleras för att kunna generera den kommunistiska Idén?
Dessa problem diskuteras genomlöpande i Žižeks böcker. Även i ”De farliga drömmarnas år” finns en psykoanalytiskt inspirerad diskussion om Marx syn på klassantagonismens natur. En total representation är materiellt omöjlig. Själva antagonismen innebär att det inte finns ett samhällets alla; varje anspråk på att representera alla privilegierar i hemlighet en särskild klass. Det vanliga sättet att frånkänna sig antagonismen och presentera sin egen position som representant för alla är att projicera orsaken till motsättningen på en främmande inkräktare som står för hotet mot samhället som sådant.
Här har antisemitismen en särställning i ideologiernas historia. Den förkroppsligar ideologins ”nollnivå”, dess rena form, genom att etablera dess grundläggande koordinater som består i att den sociala antagonismen mystifieras och förskjuts på ett sådant sätt att dess orsak kan projiceras på en extern inkräktare. Utöver två klasser finns ett överskott, ”juden”,objet petit a (enligt den lacanska formeln 1+1+a), som utgör ett supplement till det antagonistiska paret. Det paradoxala är ”attsjälva det element som suddar ut eller förskjuter klasskampens ’renhet’ också utgör dess motiverande kraft. ”
Kan inte just denna formel kasta ljus över Husbyhändelserna? För på samma sätt som ”juden” utgjorde den externa främlingen i 30-talets Tyskland har (förortens) invandrare tagit form av objet petit a, det ”överflöd av destruktiv njutning” som vi inte vill kännas vid, och som utgör ett hot mot (det svenska) samhället. Tongivande ledarskribenter har exempelvis ägnat sig åt att reducera alla försök att analysera händelserna utifrån ett klassperspektiv med hänvisningar till att det inte finns några bandinspelningar av de rasistiska glåpord (neger, svartskalle, apor) som många vittnat om, inga offer för polisbrutalitet på sjukhus, och inte minst har nedskärningarna i den offentliga sektorn satts inom parentes: ”om det nu ändå var den typen av påstådd nedrustning som förklarade händelserna i Husby så borde det väl snarare vara Norrlands inland som stod i lågor” (Hanne Kjöller i DN 24/5).Vi har alltså antydningsvis med en främmande våldskraft att göra; inte ens norrlänningar som lider av än större nedskärningar i välfärden gör sig skyldiga till den här typen av våld. Det är alltså en kraft som inte delar normala begärsobjekt, utan som med Žižeks ord ”hotar samhället som sådant, som står för det antisociala elementet, för dess exkrementala överflöd”.
I själva verket skulle man kunna säga att Žižek erbjuder en av de mest radikala analyserna av Husbyhändelserna, trots att”De farliga drömmarnas år” skrevs ett år innan de ägde rum. Upploppen i London 2011 skiljer sig markant från de studentledda protester som ägde rum året dessförinnan i det att de inte ställde några krav. I Husby ställdes förvisso krav men det var inte uppenbart att de organisationer som ställde krav representerade de personer som deltog i upploppen.Det är inte bara de konservativa eller högerpopulisternas förutsägbara reaktioner(vandalism måste åtgärdas med mer polisiära åtgärder) som blir föremål för kritik, utan också den liberala vänsterns förklaring har i Žižeks ögon samma förutsägbarhet (nedskärningar av sociala program, bristande integrationsinsatser etcetera). Medan problemet med den förstnämnda förklaringen är att den nonchalerar den desperation som driver ungdomar till våld och det sätt på vilket dessa utbrott återspeglar premisserna för den konservativa ideologin i sig, är problemet med den liberala vänstern att den endast räknar upp de objektiva villkoren för upploppen (polisvåld, rasism etcetera), och därmed bortser från de subjektiva dimensionerna(självdestruktivitet, ressentiment etcetera).
Vänstern är, kort sagt, upptagen med en toleransorienterad identitetspolitik. Det finns, skriver Žižek i ”Living in the end times” (2010), ”en inneboende falskhet i att fokusera den antirasistiska kampen på tolerans – inte därför att den inte passar något på förhand existerande objektivt tillstånd, utan därför att den, i sin diskursiva struktur, innefattar en’bortträngning’ av en annan diskurs som den fortsätter att hänvisa till.” I stället för en politik som resulterar i frågor om hur mycket tolerans (invandring)Europa tål, inbjuder Žižek till en kamp om Leitkultur: ”Nöj er inte med att respektera andra, utan erbjud dem en gemensam kamp, för de mest akuta problemen i dag är de vi har gemensamt.