Hoppa till innehåll

Skymningszoner

Aleksander Motturi
Andrzej Tichý

Under en tropisk natt, när allt kan hända, går Tristan och Valeria på djupet med campingturen då Tristans föräldrar skulle visa honom blodmånen – natten när allt började. Men minnet är bedrägligt och berättelsen lika full av olodade skikt som djuphavet. I skymningszonen, dit ljuset ännu når och studsar mot märkliga varelsers självlysande kroppar, uppstår nya sanningsanspråk och förvridna verkligheter. Hur går trauman i arv? Var går gränsen för ett liv utan tillgång till ljus?

Skymningszoner är en raffinerad roman som skapar sig själv på gränsen mellan självrannsakan och självbedrägeri.

Aleksander Motturi (f 1970) och Andrzej Tichý (f 1978) är båda flerfaldigt prisbelönta författare med verk i många olika genrer bakom sig. Skymningszoner är deras första gemensamma roman.

PRESSKLIPP

  • Fjädrar fångas av vinden, tjärnar blänker till, dialogen vibrerar. I mötet mellan Motturi och Tichý uppstår en stillhet, ett glapp, en egen bioluminescens. Det är ett språk som skiner upp, som förmörkar, otryggt och precist i sin hantering av kontraster: ”Trollsländor hovrade över vassen som stack upp som vita streck ur mörkrets blanka yta.”
  • Judith Kiros, Dagens Nyheter
  • På samma sätt spelar instängdhet och osäkerhet en stor roll i ”Skymningszoner”. Både rent dramaturgiskt och tematiskt. I centrum av berättelsen – eller berättelserna, från tre olika håll – visar sig stå ett självmord, med de effekter det har på de efterlevande. Och på samma sätt som karaktärerna trevar jag som läsare i olika slags dunkel, tills sammanhangen klarnar – inte för att det kastas något ljus över dem, utan för att jag blivit mörkerseende.
  • Niklas Qvarnström, Sydsvenskan
  • Motturi och Tichý gör ingen gimmick eller hemlighetsmakeri av sitt gemensamma skrivande, de skriver en roman tillsammans bara. Det är unikt. [–––] Historierna, minnesbilderna, bryter mot varandra, bit läggs till bit men inte för att bli ett färdigt pussel. Snarare fungerar de som ett kalejdoskop där sanningen framträder i ständigt nya skepnader, med glasbitar som lossnat och halkat ner; ett för evigt ofullständigt mönster. På det viset pekar författarna på två saker samtidigt: minnets bedräglighet och skrivandets omöjlighet. Familjeberättelsen kan aldrig bli något helt och odelbart, och det kan kanske inte romanen heller bli?
  • Therese Eriksson, SvD
  • Det här är verkligen en ny slags roman, och en välkommen sådan. Bland annat genom att inte bete sig som vi lärt oss att den svenska samtidsromanen ska se ut – här är det dunkelskönt och otryggt att vistas. Det saknas en stöttande hand som bistår i vår färd mot det obehagliga.
  • Björn Kohlström
  • Inte många svenska romaner går in för att vara intellektuellt utmanande. ”Skymningszoner” är ett undantag, omläsning, som pockar på analys och tolkning. Boken har många bottnar — jag når inte alla, men förbereder mig redan för nästa nedstigning.
  • Martina Lowden, SR 
  • Egentligen är deras bok ett omöjligt projekt. Och ändå lyckas de! Inga skarvar märks. Två blir ett.
  • Per Wirtén, Expressen